En dressares berättelse

Johan Karlsson var i ordets rätta bemärkelse en ”krutgubbe”, som fått uppleva en hel del under sin långa levnad. Han var en av de få, som fick uppleva sin 100-års dag. Nedanstående intervju gjordes för Ryo-Stoffs räkning i oktober 1946.

- Jag ser i fabrikens matrikel, att Johan är född den 27 december 1872 och började arbeta i Viskafors den 17 juni 1888.

- Jaha, det stämmer.

- Johan var sexton år då. Var det första arbetet?

-Nej, jag gick och läste i Fritsla och mina läskamrater arbetade redan och övertalade mig att börja där. Men min mor tyckte inte om det och det blev inte långvarigt – bara fyra månader.

-När Johan började i Viskafors, kom hela familjen dit samtidigt då?

-Nej, jag kom ensam, men hade sällskap med Svanhultatöserna. Den ena gifte sig sedan med ”Kindbo-Frans”. Man hade det inte så bra då precis och en gång i veckan kom mor med mat från Nabben. Först 1890 kom mor och de andra syskonen efter till Viskafors.

-Hur såg det ut vid Viskafors vid den tiden?

-I fabriken fanns bara nuvarande spinneriet och det s.k. Gashuset, som föresten på den tiden var snickareverkstad. Av gamla hus fanns ”Gabriella” där konserthuset nu ligger, ”Hedins” mellan nuvarande Daltorp 4 och 5, ”Gaskes” vid nuvarande Daltorp 2 och Ceders torp.
Bolaget hade i ”Stan” bara Enebacken. Nuvarande Karlsberg 1 och 2 fanns och likaså Furubacken och Hasselbacken (Ormagår´n). Att Karlsberg kallas ”Skolebyggnaden” är inte så märkvärdigt, då bolaget tidigare haft skola i Karlsberg . När jag kom till Viskafors 1888 var emellertid nya skolan vid Ryttarbron färdig och skolan överflyttad dit.
Vid stationen fanns tre hus, ”Dressarebyggningen”, ”Kalle Damms” hus (Källeberg 4) och ”Hjersa byggning” (Källeberg 2).

-Var började Johan arbeta?

-I blandningen i rensen. Direktör Håkansson höll på att fria då och var inte hemma, men jag fick löfte av Nordlund (senare Åkerlund) att börja. Lönen var då 6 öre i timmen och arbetstiden 11-12 timmar, ibland 13. Så småningom blev jag tillsammans med Edvin Karlsson och Birger Holm spolpackare. Det fanns då 12 spinnmaskiner – sex långa och sex korta mulestolar. Vi sa föresten inte maskiner utan 6 gånger och Hugo Ceder var förspinnare. En dag kallade Håkansson på mig och frågade om två man kan klara spolpackningen. Nä, sa jag, men Håkansson menade att vi skulle försöka i alla fall och då skulle det bli påök. Jag och Edvin Karlsson fick jobbet.

-Jaså, rationaliseringarna hade redan börjat vid den tiden. När kom Johan över till väveriet?

-Ja, det nya väveriet blev färdigt 1890 och då vägde Hedin in allt garn nere i källaren. 1892 skickade Håkansson mig att överta vägningen – Sääf var vävmästaren då. I början gick det bra men sen kom övergången från skålpund till kilo och då blev det ett helvete. Sääf sa att han skulle hjälpa mig, och han såg också, att jag vägde rätt, men sen skrev jag fel. Jag drömde om det på nätterna men höll i alla fall på till 1893 då jag skulle exersera. När jag kom tillbaka fick jag välja mellan att bli dressare eller vävlagare och jag tog dressen.

-Vad hade Ni betalt då?

-Jag var 21 år då och hade 12 öre i timmen. Vi fick månadslön och 25 kronor i månaden var inte mycket att leva på för fyra personer.

-Hur såg det ut på dressen?

-När jag började 1888 låg dressen i norra ändan av spinneriet, där ångmaskinen sedan sattes upp, och Johan Hudberg och gubben Björkholm var dressare. När väveriet blev färdigt flyttades dressen dit och låg först ungefär där tvistet nu ligger. De gamla dressarna ville inte lära bort någonting och jag låg många raster och bytte hjul och grejade för att lära mig. Jag minns, att vi hade en gammal dress utan friktion och press och bommar blev hemska. I regel var de halvfulla vid den ena flänsen samtidigt som det var råge vid den andra. Vi använde mest 8, 12 och 16 – varp för eget bruk och dessutom klistrade vi mycket åt Norge. Det fanns inga hissar på den tiden utom i spinneriet, där det fanns ett vanligt vindspel med ett golv till. Linorna rök av, bromsen gick sönder och allt störtade till golvet, så det var inte långt emellan, som bommar och spolar låg strödda över alla marker. Det var många som tjänstgjorde tillfälligt på dressen och bl.a. minns jag att Max var där ett tag under Björkmans tid. Så småningom kom ”Mjölnarn” och vi skötte ju dressen i många år.

- Hur var det med lönen nu?

- Vi dressare hade 14 öre men dom andra fortfarande bara 12. 1895 bad jag om påök. Håkansson bara blängde en lång stund och så sa han. ”Nä du – det går inte. Ni är ute för det mesta (dressen gick inte fullt) och har 2 öre mer än dom andra. Vet du hur många stolar som går förresten?” ”Nä, svarade jag.” ”Jo du, 116 och så två dressmaskiner till dä:” Vid den här tiden började vi också dressa åt Manufaktur A-B Svea och det fick vi göra på övertid. Det enda ljus vi hade då var fotogenlampor.

- Det var tydligen ganska besvärlig?

- Ja, men 1910 fick vi den nya dressen och sen blev det bättre. Vi hade 18 öre i timmen men samtidigt var jag markör vid skjutbanan och hade 25 öre i timmen där. Markörjobbet skötte jag i 15 år.
Det var roligt. Vi var som en enda stor familj – fler var vi inte. Vi fiskade och jagade fritt på bolagets marker och förbud blev det först när gummifabriken började, för de var jägare nästan alle samman. Dom sköt för Håkanssons hundar, det blev trätor och sedan förbud. Och jag minns särskilt en rolig historia. Det var en som höll på och lottade på en pistol i tre år. Lotterna kostade 25 öre styck, men då fick man också 3 supar för det priset och det var många ankare som gick åt – men inte pistolen.

Källa: "Väva är att leva" En studiecirkel i samarbete med Riksutställningar och ABF.

Källor

Inga källor har angivits för denna artikel.