Barnamord under 1800-talet

1734 började man använda sig av Sverige rikes lag och dess bestraffningar. Strafflagen byggde till stor del på Mose lag där straffet grundades på ”öga för öga, tand för tand…”. Att föda ett barn och lämna det att dö eller att fördriva foster ansågs vara ett allvarligt brott som bestraffades med döden.

Den 25 åriga Britta Maria Kanon dömdes till halshuggning och att brännas på bål för att i hemlighet ha fött sitt barn och därefter bragt det om livet. Tidigt på morgonen den 12e februari 1833 gick Britta Maria till hemlighuset. Senare samma dag fann man där ett dött barn tackvare blodspår. Britta Maria bekände att hon vid midsommartid blivit med barn och att hon någon gång före jul hade känt rörelser. Denna morgon hade hon sittande fött barnet i hemlighuset och låtit den falla ner i gyttjan. Med vänstra handen slet hon av navelsträngen. Hon hörde barnet skrika men kunde inte se det så hon gick och hämtade ett vedträ och tryckte ner barnet tills det tystnade. Därefter gick hon åter in och la sig. Dr. Sam Elmlund tog sig från Borås till Skene och klarlade att flickebarnet föddes levande och därefter dog genom kvävning. Kostnaden för besiktningen på 14 riksdaler och 39 skilling betalades av Britta Marias tillgångar så långt de räckte.

Det finns flera dokumenterade fall av barnamord under 1800-talet, ofta rörde det sig om unga flickor som födde barn utan äktenskap. Försök gjordes att dölja både graviditet och födslar så att man skulle slippa leva med skammen.

Nils Jonasson i Glafsered och hans tjänstepiga Anna Britta Larsdotter blev 1835 stämda för att ha begått hor och fött ett barn som de bragt om livet. En mängd vittnen vittnade om Anna Brittas sjukdomsperiod som de antog hade med en förlossning att göra. Något barn hittades aldrig istället fick läkaren Sam Elmlund genomföra en grundlig besiktning av Anna Britta. Hon var då 23år och av medellängd, blek och mager. Brösten var fasta utan mjölk eller utstående bröstvårtor. Buken var slät men mödomshinnan borta och hon hade menstruation. Det fanns ingen anledning att misstänka att hon fött ett barn därför friades både Nils och Anna Britta.

Även på denna tid bedömdes om gärningsmannen kunde hållas ansvarig för sina handlingar. Ibland kunde man dömas till vård istället för dödsstraff om dådet ansågs vansinnigt nog.

Då Per Borglund 1857 efter en tids religiösa grubblerier skar halsen av sin dotter Carolina Elisabet 1 ½ år gammal friades han på grund av sinnes oredighet. En rad vittnen vittnade om att Borglund varit from mot hustru, barn och tjänare men att han blev besynnerlig när han supit. Vid ett tillfälle hade man funnit Borglund på en klippa i Viskan och fört hem honom. Borglund erkände att han med vilja mördat sin dotter men rätten bedömde att då barnet på grund av sin ringa ålder inte kunnat reta fram hämnd eller vrede och gärningen utmärkte vansinne så kunde han inte för ansvar fällas. Istället togs han i vård så att han inte kunde skada någon annan. Året därpå intygade läkaren att Per Borglund var sinnesredig och en fridsam och god människa.

Källa: C-M Bergstrand ”Brott och straff i 1700-talets Västergötland - Del 1”

Källor

Inga källor har angivits för denna artikel.