Berghems socken är en intressant trakt i historiskt perspektiv och med naturskön prakt. Längst ner i dalen rinner Wiska å, till 166 meter över havet, kan man nå när på Högåsens topp man står och vidsträckt utsikt över Viskadalen får.

Bergskedjan fortsätter med yttre Högåsen, Uggleåsen och Ramnåsberget som är vårdkasberg. Toppen 136 meter över havet, kallas Vårdklinten. Enligt sägen bodde en jätte där. En stenformation på bergssidan kallas Predikstol, ibland för Altare. Det ska falla ner och döda ett brudpar som åker på vägen. Än finns det kvar men andra stora stenar har fallit ner och hindrat trafiken. Viskan kallades alltid för ”åa”, delar Berghem med sina olika byar i ”ena sia och anra sia åa”. Man gick ”ner te åa”.

Viskans raviner, nu av riksintresse hette ”brinkera”. Man tog brinkahö, gräset slogs med lie. Samlades ihop till en brassla med raka (träräfsor) för att torka. Bars sen upp till åkerkanten där förhoppningsvis häst och höskrinda väntade innan regnet kom. Förvaring i plastbollar var inte uppfunnen.

Korna betade i brinkera, kvinnor gick dit och handmjölkade. De fick tillräckligt motion, gym behövdes inte, mjölkrobot var inte ens påtänkt. Smultron som det var gott om smakade bra.

Det växte bl a blåsippor, guldpudra, mängder av gullvivor, även hassel och vildapel i Dala brinker.

Mångtusenårig historias spår syns när jag nutida vandring går. Fynd av okänd bronsåldersgrav sökande efter gammal skogsväg gav.

Dala, där gränsen mot Örby socken går, omnämns i skrift första gången 1419 vid köp av frälsegård. Är en by belägen på Berghems sockens utmark. Sträcker sig från Viskan till bergen i norr, det ger stora höjdskillnader. Området är intressant både botaniskt, geologiskt med unika mineraler i bergen som formats av istiden, arkeologiskt med fornminnen och lämningar av gammal bebyggelse. 2006 inventerade Skogsstyrelsen bevarande objekt, fann 42 stycken i Dala. En karta från 1600-talet visar hus, åker, äng och betesmark omgiven av berg.

Dala rote omfattade förutom byn bl a Syltered och Skoghem. Bönderna utrustade roteknektar för militärtjänst, upplät mark till torpet där han skulle bo. Knekten lärde rotens barn läsa och skriva. Knektatorpet i Dala finns kvar. Flera män från Dalas 15-tal torp och backstugor var knektar, ”exerade” i bondsöners ställe, fick då en extra inkomst. Kvinnorna vävde åt förläggare.

Bronsåldersfolket bodde på bergshöjden med utsikt över stora delar av det som i dag är Marks kommun. När havet dragit sig tillbaka kunde slättmarken odlas. Bondgårdarna som växlat mellan 2 och 4 stycken under årens lopp, byggdes nära slätten. Äldste sonen ärvde gården, fanns fler söner fick de odla upp torp på gårdens utmark.

I dag finns 3 gårdar, kreaturslösa med utarrenderad åkermark. Torpen har klättrat uppför sluttningarna, högst ligger Ugglås, 140 meter över havet. Strax nedanför finns en sprickdal, fortsätter som ravin där bäcken rinner upp, kan följas genom ravinen till Viskan.

Unikt är att många torp hade sin egen kulle, berg med brant, rak sydsida. Bl a Redis-, Kingele-, skräddarns- (där bodde sockenskräddaren) och Björs kulle. De var mötesplatser, söndag em gick man upp på någon kulle, såg till ”annra sia åa”. Hulta hade förr kvarn vid Slottsån som där rinner ut i Viskan. Skorstenen på Hulta tegelbruk, Östra Bua, Bobergs kulle och Berghems kyrka var en daglig syn i Dala.

Många levnadsöden jag fängslats av i den hårda vardag äldre tider gav. För att hjälpa någon gick man i borgen, blev ibland egen konkurs, fick lämna sin gård med hus, mark och djur man haft i sin vård. Det var svårt att bära denna sorgen. Även Brita Andersdotter, Stora Dahla, född 1754 hade ett hårt liv. Hon är 25 år när hon blir änka. Maken 24 år och 1-årig son dog båda samma år. Brita gifter sig 2:a gången med Anders Jonsson, Skoghem, dotterson till Hans Börjesson, Bua. Då binds bägge ”sier åa” ihop. De får 3 barn, sonen Johannes överlever, han är 14 år när fadern drunknar. Brita är åter änka. Johannes var min mormors farfar.

Genom Dala by går Varberg-Borås järnväg, färdig 1880. Landsväg N:o 1 från 1700-talet slingrar sig nära gårdarna, vägområdet 4 m brett. Gamla riksväg 41, togs i bruk ca 1938, har raksträcka över ravinen. Nya R41 söder om järnvägen är 13 m bred, invigdes 1995. När man står i Dala syns trafiken på både landsvägar och järnväg. Uppe i skogen fanns ”friarvägen”, aldrig inritad på karta. Förr skulle det hållas hemligt så länge som möjligt att man var fästefolk.

Att vandra i Berghems Dala ger kunskap om livet förr, om grå liten stuga med torvtäckt tak, små fönster och sin låga dörr. Byggd på stenig grund där marken var torr, skyddad för kalla vindar från norr. Jag ofta undrat hur, man med stora stenblock kunde lägga upp odlingsterassens mur. Den blev hög och fin utan hjälp av grävmaskin.

Min vördnad och beundran gångna tiders mänskor får när fylld av förundran jag vid dessa murar står.

På bägge ”sie åa” har jag gått, min vandring nu sitt slut har nått.

Källor

Inger Dahlgren