Agda Eriksson föddes 1884 i Rydboholm. Föräldrarna Johannes och Selma Eriksson fick tretton barn och Agda kom som nummer åtta. Föräldrahemmet var den s.k. direktörsvillan. Pappa Johannes var chef för Rydboholmsbolaget. Skolgången sköttes, vilket var vanligt på den tiden, av guvernant och informator. Agda och hennes ett år äldre syster Disa studerade sedan vidare i Halmstad vid ”Högre Elementarläroverket för kvinnlig ungdom”, en skola känd för sitt goda rykte. Studierna avbröts år 1901 efter sjunde klass på initiativ av föräldrarna. Därefter skickades flickorna till en pension i Lausanne, Schweiz för att förbättra sina franskkunskaper. De vistades där från hösten 1901 till maj 1902. Agda ville vidare så hon gick på gymnasium och tog studenten 1905.

På universitetet i Uppsala studerade hon sedan naturvetenskapliga ämnen, bl.a. matematik. Studierna måste dock avbrytas då Agda drabbades av TBC, den tidens folksjukdom. Efter vård på Romanäs sanatorium 1910 samt flera vintrar i Egypten och i Biskra i Algeriet övervann hon sin sjukdom och kunde återvända till ett mer normalt liv. Nu handlade det dock inte om studier utan mer om olika sociala projekt. I den schartauanskt uppfostrade familjen fanns det bland vissa av syskonen ett starkt tryck att göra något vettigt med de pengar de hade tillgång till. För Agda som gick sin egen väg kom det att bli ett daghem på fabriken i Kinnaström, ett vilohem för obemedlade kvinnor i Tungelsta, Stockholm och en folkhögskola i Seglora.

Huset där barnkrubban/daghemmet fanns låg i direkt anslutning till fabriken i Kinnaström. Agdas bror ingenjör Rolf Eriksson startade 1910 gymnastik för fabriksarbetarna. Han bekostade även dräkterna för fotbollslaget. Syskonen Rolf, Agda och Disa fanns ofta till hands för att hjälpa sjuka och behövande, även med hembesök. Agda startade en matservering där man kunde köpa gröt för 3 öre. Det bakades bröd och konserverades frukt och bär. Allt kunde sedan köpas för en billig penning. Verksamheten var i gång mellan 1912 och 1916 då kriget och ransoneringarna satte stopp för projektet.

Barnstugeprojektet startade 1920 med Agda som initierare och inspiratör. Det var traktens första kollektiva barntillsyn för barn som bara var några veckor gamla upp till 12-13-åringar. Till en början fanns det också grisar, höns och kaniner som barnen fick hjälpa till och sköta.

Agda var outtröttlig med ständiga nya projekt. Det var folkdanslaget. Det var utflykter t.o.m. så långt som till Dalarna. Det var teatergrupper. Dels i konserthuset som lånades ut gratis mot att elektriciteten betalades, dels i ”Skrölen” mellan Sandströms och biblioteket, där det fanns naturliga sittplatser i brinken. Folkbildningsarbetet kom i gång då Agda såg till att ABF-mannen och skåningen Lorentz Jönsson anställdes som bokhållare på Kinnaströmsfabriken. Denne bildningseldsjäl spelade en aktiv roll vid tillkomsten av Viskadalens folkhögskola 1926.

Folkhögskoletanken hade Agda mött som elev på Birkagårdens folkhögskola i Stockholm där språkvetaren Nathanael Beskow, make till den kända barnboksförfattaren Elsa, var rektor. Det var på Birkagården Agda hade mött Edith Jönsson och med maken Lorentz. Lorentz som var ungdomsklubbist från Lomma var mångårig medarbetare i Studiekamraten och studerade nu som arbetslös sjöman på folkhögskolan. Agda som var en impulsiv kvinna och aldrig hade långt från tanke till handling såg till att Lorentz anställdes på Kinnaströmsfabriken. Samtidigt började hon leka med tanken att starta en folkhögskola för fabriksarbetarna i hembygden. En hembygd som andligt dominerades av schartauanskt inspirerade präster. Den mångårige bibliotekarien Elis Sandin (elev på Viskadalen 1933-34) har berättat hur han som 16-åring bevistade ett möte på ordenshuset i Kinna i januari, 1926. Hur märkligt det kändes när Agda Eriksson frågade honom och hans kamrater om de tyckte det var en bra idé att hon skulle starta en folkhögskola. Kvällens föreläsare Allan Degerman och Carl-Magnus Bergstrand skulle senare bli lärare på Viskadalens folkhögskola.

Samma år i maj köpte Agda Sälgereds gård av änkan Persson för 30.000 kr. Reparationer och ändringar kostade ungefär lika mycket. Driftkostnader uppgick till 15.000 kr/år. Efter mycket besvär kunde Agda den 21 november inviga Viskadalens folkhögskola. Den första vinterkursen bestod av 6 manliga elever som studerade svenska, matematik, historia, geografi, litteratur, kommunal- och statskunskap, internationella frågor, nationalekonomi samt engelska alternativt esperanto. Alla kostnader stod Agda själv för. Hon delade även ut stipendier till elever ur egen ficka. Den av henne inköpta öppna Chevroleten användes flitigt i det lokala bildningsarbetet.

På hösten 1927 träffade Agda den landsförvisade indiske revolutionären Har Dayal som föreläste på olika folkhögskolor. Hon följde Dayal till England där hon studerade psykologi under hans ledning. Från 1928 blev de två ett par och Agda Eriksson meddelade rektor Allan Degerman att hon hade för avsikt att lägga ned folkhögskolan i Seglora. Det blev inledningen till den stora räddningsaktionen inom arbetarrörelsen för att överta Viskadalens folkhögskola. Den nya skolföreningen Västra Sverges (obs stavningen) Arbetares Folkhögskola konstituerades den 8 mars 1928 efter ett upprop som mött starkt gensvar.

Vem var då denne Har Dayal eller Lala Hardayal som han även kallades som blev Agda sambo? Han föddes i Delhi 1884, avlade en Master of Artsexamen i engelska och historia vid Government College, Lahore. De extremt goda studieresultaten ledde till ett treårigt stipendium för studier vid Oxford University, England, där han började studera 1905. Han var 21 år, och gift. Under tiden i Oxford kom han i kontakt med indiska nationalistiska, revolutionära kretsar. Arresteringen av frihetskämparna Lajpat Rai och Ajit Singh ledde till att Dayal skickade tillbaka sitt stipendium och återvände till Indien. Han hade nu blivit vegetarian, varken rökte eller drack alkohol, sov alltid på en matta på golvet och klädde sig i de traditionella kläderna kurta och dhoti. I Lahore arbetade han politiskt och skrev debattartiklar. När den politiska repressionen ökade i Indien lämnade han sin gravida fru, han skulle aldrig träffa sin dotter Shanti, och slog sig via London ned i Paris. Han skulle aldrig återvända till hemlandet. I Paris var han med och grundade månadstidningen Bande Matram.

Han begav sig 1911 till USA, där han blev gästföreläsare i filosofi vid Stanford University.  1913 blev han ledare och generalsekreterare för The Hindi Association of the Pacific Coast, även kallat Ghadar-rörelsen vilken inspirerade tusentals patrioter att återvända till Punjab för att starta ett väpnat uppror under första världskrigets första år.  Organisationen hade bildats den 23 april 1913 i Astoria, Oregon.  Medlemmarna var ofta sågverksarbetare från Punjab samt sikher som slet för svältlöner under rasistiska förhållanden.  Partihögkvarteret kom att ligga i San Francisco.I dess veckotidning Ghadar, vilket är urdu och betyder Revolt eller Myteri fanns ofta följande annons införd:

"Önskade: Oförfärade, modiga soldager för spridning av myteri i Indien. Belöning; Martyrdöd och Frihet. Plats; Indiens slagfält"

Detta  tillsammans med hans förespråkande av fri kärlek ledde till att Dayal efter påtryckningar från den brittiska regeringen först fängslades av de amerikanska myndigheterna och senare utvisades till Schweiz. I Berlin bildade Har Dayal tillsammans med andra aktivister Indiska revolutionära sällskapet med mål att med hjälp av finansiellt stöd från den tyska regeringen stödja revolutionära aktiviteter i Indien, planera träning av indiska frihetskämpar och arrangera transporter av vapen och ammunition för en Ghadar-ledd revolt mot det brittiska styret i Indien. På grund av förräderi samt infiltrerande brittiska agenter kom skeppen aldrig att nå Indien. Den tyska regeringen förlorade därefter intresset att fortsätta med sitt stöd. 6000 aktivister nådde dock sitt forna hemland. Politiskt sett kan Har Dayal nog vid denna tid betecknas som anarkist.

Under tiden i Californien hade Dayal kommit i kontakt med den kände författaren Jack London som avporträtterade honom i sin roman ”The Little Lady of the Big House” under namnet Dayal Har. Agda Eriksson är förresten även hon litterärt avporträtterad av författaren Ingrid Alfvén i romanen ”Arvedelen”. Inger är själv släkt med Agda som var morfar Rolfs syster. Där berättas vilken reaktion det blev i släkten och i bygden på Agdas förbindelse med Dayal. Något formellt äktenskap kunde det inte bli fråga eftersom Dayal var gift i Indien och hade en dotter, Shanti. Paret slog sig ned i London eftersom politisk amnesti för indiska aktivister hade utfärdats, vilket gjorde att Har Dayal kunde återvända till England. Där  återupptog Dayal sina studier i Oxford.  Han var färdig med sin doktorsavhandling: The Bodhitsatva doctrine in Buddhist Sanskrit Literature 1930/31. Året därpå publicerades hans mest kända bok Hints of Self Culture. Paret Dayal/Eriksson gav sig ut på långa föreläsningturnéer i Europa och USA. De bodde i London och i södra Frankrike. Under en vistelse i Philadelphia 1939 avled Dayal den 4 mars oväntat på ett hotellrum. Nedbruten återvände Agda samma år till Sverige med Har Dayals aska. Hon slog sig ned hos sin syster Disa Leffler i Kinna. I början av januari 1940 avled Agda Eriksson Dayal i lunginflammation. Hon begravdes på Kinna kyrkogård.

Agda beskrivs av sina släktingar som glad, impulsiv, intelligent, energisk och ganska okomplicerad. En träffande anekdot är hur Agda 1926 åkte omkring i sin T-Ford i Kinna och värvade folk till att sticka täcken till folkhögskolan.

Det bör nog tilläggas att Agda var en modig kvinna. Det måste ha krävts mod att utmana tidens, traktens och släktens sociala konventioner. Utan hennes engagemang och personliga uppoffringar hade nog inte Viskadalens folkhögskola funnits till.

Har Dayal hedrades 1987 med ett frimärke som publicerades i serien Indiska frihetskämpar.

Bo Scharping

Källor

Bo Scharping: En vänbok till Viskadalen